Damtävlingen är precis slut, står där med luren i hand, Simon har ringt och ursäktande förklarat att en förkylning tränger sig på, att han helst inte vill springa. Jag borde vara less, sucka och säga fasen också nu får vi stuva om i lagen, men kommer på mig själv att jag känner en glädje och ett pirr inombords – det är ju min tur nu! Begriper snart att det undermedvetna spelat ett spratt, jag ville ju egentligen springa, förlåt Jenny.

Får några timmars sömn innan jag står där i tidiga gryningen. Lampa har jag fått låna och benen känns som förr, det är bara att gå ut och dunka runt. Precis innan jag ska in i växlingshagen slår det mig – glasögonen, jag har inte ens tänkt på dem. Utan dem kan jag lika gärna springa med bilkartan. Inser att jag mentalt tänker att jag är 20 år yngre. Rakt ned till tälten, på med livförsäkringen och upp i fållan igen.

Redan på väg upp till startpunkten märker jag en tilltagande imma på insidan av glaset, orsakad av den råkalla gryningsluften i kombination med min flåsande utandning. Försöker få grepp om kartan, får ettan med lite tur och fortsätter efter mosskanten mot tvåan. Blänket av lampan i kombination med den immiga glaset gör att jag knappt ser någonting. Glider alldeles snett, stannar, läser till slut in mig, gör en nystart, torkar av glasen och börjar om. Inser att imman kommer tillbaka rätt snabbt. Byter taktik till att springa fort på kompassen, torka glas, stanna och läsa, springa fort på kompassen igen osv.

Det funkar bättre. Nu kommer jag också upp i den fina tallskogen där sikten är enastående. Gryningen är i tilltagande och kontrollerna sitter där de ska. Jag börjar mer och mer vända allt till en njutning. Fågelsången är i gång och det är oändligt vackert över myrarna där dimman ännu ligger på några ställen. Mot slutet av banan blänker det till i öster och solskivan kommer upp över horisonten, jag får den precis i en vattenspegel över en av de små sjöarna. Det är så otroligt vackert och jag är så lycklig över att vara här.

Skickar ut Viktor med budskapet att springa ut och njuta. Har lite blandade känslor över min skrala inledning men inser att jag i grund och botten är så nöjd över att ha fått chansen att springa tiomila ytterligare en gång.