Att det skulle bli en Ravinenmedalj i H18 var inte helt oväntat, men man vet aldrig av vem! Den här gången var det Axels tur att få till ett topplopp medan Erik slutade på 10:e plats.

I H21 blev det en stenhård strid mellan Gustav, Jonas Leandersson och Emil Svensk. Gustav ledde halvvägs, men orkade inte riktigt hålla de två löpfantomernas tempo på den lätta avslutningen. Kalle lyckades återigen hamna på den försmädliga 11:e platsen (första utan SM-plakett), ett bra resultat så klart men en retsam placering.

I D21 Hade Helena tempo för seger men gjorde några misstag i den extremt vägvalskrävande inledningen och slutade 7:a. Jonsefin stabilt, men på den trista 11:e platsen.

De fyra nämnda seniorerna bildade sedan stafettlag på söndagen. Efter en rakt igenom stabil insats blev det silver efter favoriterna från Stora Tuna. Alla fyra Tunas löpare sprang på topp och då blev det nästan omöjligt att matcha dem. Gustav förde upp laget till medaljplats på sträcka tre och på sista sträckan gick Helena ifrån till en klar silverplats.

I övrigt kan jag inte låta bli att göra en liten neddykning i SM och sprintdistansens särart. Historiskt har det varit så att sprint-SM ansetts vara det lättaste att fixa, det är bara att ta en valfri stad, medan skogsdistansernas områden väljs med största omsorg. Frågan är om det inte ska vara tvärtom. Det finns hundratals jättefina skogområden runt om i vårt land där det går alldeles utmärkt att köra de traditionella distanserna. Men sprinten - jämför SM-banan med Swedish Leauge i Bollnäs för tre veckor sedan. På den senare banan gick det i princip ut på att hela tiden springa maxfart och bocka av kontrollena, i går däremot var vägvalsproblematiken i banans början så stor att det för undertecknad är obegripligt att någon ens kan hålla löpfart hela tiden. Gå gärna in på Livelox och kolla!