Klockan är halv nio. Två timmar tills det är dags att dra igång. Framför mig ligger en speakeranläggning med två högtalare utspillda på gräset. I tältet bakom mig hörs bekymrade suckar från sekretariatet som inte får kontakt med våra datorer i speakern. Jag har varit med förut, men de här tillfällena är det värsta jag vet, när man känner att det är sååå mycket som bara inte funkar och tiden är knapp.

En timme senare står jag där med en kopp kaffe i handen och mår riktigt bra. På TC finns nu två härligt ljudande högtalare och framför mig på bordet står ett gäng speakerdatorer snyggt uppradade. Det är otroligt att stämningläget kan förändras så snabbt. Helt plötsligt ser jag med tillförsikt fram emot tävlingsstart. Josefine har anlänt och tillsammans ska vi guida publik och tävlande genom 2017 års DM-stafett.

Så rasar första starten iväg. Nu är det sekretariatet och banläggaren som har sin jobbigaste stund. Precis innan de fått det där bekräftelsen på att kontrollerna finns där de ska och avläsningarna rinner igenom systemt. Jag vet hur det är - been there, done that. Så kommer de första sköna bekräftelserna när ett gäng i det yngre gardet rusar in på upploppet och dyker upp som härligt grönt godkända rader på skärmen.

Efterhand fylls fållan på och vi befinner oss snart i ett inferno. Radiotider, förvarningar, växlingar och nya starter avlöser varandra i ett allt högre tempo. Precis när jag känner att vi börjar få kontroll över situationen dyker ett nytt problem upp. Parallellsträckan, denna lysande uppfinning för de tävlande blir en mardröm för oss i speakern. Massor av löpare med samma nummerlapp. Hade dom passerat, nej här kommer dom, vänta det var nummer två, en har redan passerat förbi....

Det är otroligt intensivt i en dryg timme, sen lugnar det ner sig och på slutet kan jag passa på att njuta när vi återvunnit kontrollen och hinner med att plocka in det som ska hinnas med. Sen är det slut helt plötsligt, lika fort som det började.

Går sen mot markan för att få något i mig och möts av tjejerna där som ömsom pustar och jublar. Vilken försäljning - vi har knappt haft tid att andas. Jag har inte ägnat dem en tanke på hela dagen, varit helt fokuserat på mitt eget. Nu står jag här och inser att dom har slitit minst lika hårt på sin kant.

Men det är ju så det ska vara så klart. Parkeringspersonalen har kört hårt på morgonen och pustar nu välförtjänt. Inne i sekretariatet sitter Pär & kompani och syr ihop det sista i databasen, från kartplanket hörs glada rop när Ove dirigerar rivningen. Per är på väg att skicka ut ett gäng och plocka in kontroller och från duschen kommer TC-basen Björn med ett leende. Tävlingsledare Ola har delat ut de sista priserna och vid de öppna banorna sitter Marita och Anna-Karin nöjda med färdigplockat material. Samtidigt har ett gäng ledare med Jenny och Allan i spetsen lotsat fram tio ungdoms- och juniorlag till strålande framgångar som inneburit ett flertal besök på prispallen.

Tack alla ni som slet. Ingen mera nämnd och ingen glömd. Ju fler vi är desto lättare är det att få ihop allting.