Som pappa till två döttrar som springer orientering och älskar att titta på vinterstudion är det kul att göra lite reflektioner så här en helg i slutet av mars då vinteridrottarna tampas för sista gången på ett drygt halvår medan vi som springer orientering äntligen får komma ut på tävling igen efter att ha haft Sportidentpinnen i malpåse några månader. 

När man ser alla ungdomslag som stormar fram med härlig energi och många fina placeringar kan jag inte låta bli att dra liknelsen till svenska damlandslaget i längdskidor, vikten av förebilder och av ett Charlotte Kalla-face. Det där ansiktet som alltid signalerar max fokus och energi för att ta sig så fort som möjligt framåt.  

Det är lätt att glömma bort med det överflöd av unga tjejer som stormar fram i skidspåret nu, men för tio år sedan då Charlotte Kalla slog igenom var hon rätt ensam och fick bryta ny mark. Under många år hade Sverige haft skidkung efter skidkung, men drottningar var det ont om. Det går nog inte att underskatta den betydelse hon haft för den nya generationen tjejer och då är jag tillbaka till den där med vikten av ett fighting face. Att det finns förebilder är ofta en nyckel till framgång, och då blir det naturligtvis ännu viktigare hur förebilden agerar.

När hon nu är i slutet av sin karriär, med en säsong som kanske inte helt motsvarat hennes egna höga förväntningar och med fem(!) svenskor före sig i jaktstarten där borta i Quebec, är det fortfarande precis samma enorma energi i det där ansiktet. Den där energin som kanske skulle kunna sammanfattas med – ”oavsett hur jag ligger till eller hur det känns ger jag alltid allt för mig själv, för mina lagkompisar för publiken och för landet”.

Jag kommer ihåg när jag stod med mina tjejer och kollade damstafetten på 10-mila i Lugnet för tre år sedan. Vi var inne i en generationsväxling och långt efter täten. Ner mot sista kontrollen och det långa upploppet kommer Helena med en hel svans löpare efter sig. Uppför backen på upploppet ser man den där energin i ansiktet, viljan, styrkan, adrenalinet som bara signalerar att jag ger allt ända in i mål. Det om något gav intryck kan jag säga!    

Vad vill jag säga med det här då. Jo orientering kan verkligen vara allt från att bara hitta kontroller för att det är kul, till att jaga VM-medaljer, men om du springer i ett lag så är det så viktigt att signalerna vi ger och känslorna vi förmedlar är   att ”jag kämpar ända in i mål, jag gör alltid mitt bästa för oss i laget”,  så viktig! Den kämpaglöden tillsammans med fin laganda där vi peppar varandra och har roligt tillsammans tror jag kan lyfta ett lag från att vara ett lag bland andra till ett lag som vinner över andra – åtminstone när det gäller det viktigaste av allt – att dela glädjen i idrotten.