Återigen blev vädret den stora snackisen på 10mila utanför Hässleholm. Efter veckor av torka och värme med skogsbränder som följd varslades på tidigt stadium om ösregn över Skåne just till 10milahelgen. Prognoserna åkte åt både ena och andra hållet innan det slutade med regn eller regn i luften mest hela tiden. Lite surt att solen visade sig igen när bussen tuffade upp genom Småland på hemvägen.

Resan gjordes som sagt med gemensam buss. Fantastiskt skönt att slippa ha en massa sömniga förare på hemvägen och kul att hinna prata lite mer med folk som man inte träffar så ofta, men också lite segt med alla tider, passningar och logistikproblem som uppstår då alla måste följa samma schema. Trots allt ändå något vi borde försöka göra någon gång om året som team building om inte annat.

Men tävlingarna då - anledningen till att vi åkte! Jodå, Ravinen syntes ovanligt mycket i bild och kämpades gjordes det verkligen på många fronter. För att ta det allra roligaste först, vårt ungdomslag med Oscar Aneland, Olle Kallur, Smilla Mogensen och Amanda Granqvist slutade tvåa efter att bokstavligt talat varit så nära segern att det gick att ta på den. Oscar fick en dröm till att gå i uppfyllelse genom att vara allra först av dryga 300 lag till växeln. Olle förvaltade det mycket inspirerande (och nervösa) läget genom att hålla ihop och växla fyra med tätkänning på en sträcka med i princip alla nordens bästa sextonåriga killar. Smilla, som just lagt handbollarna i garderoben för säsongen, lyfte upp till placering två, som Amanda kunde förvalta in i mål efter fantastik dramatik. Först som trea vid radiokontrollen, sedan ikapp och förbi, först vid sista kontrollen men nedspurtad av en fenomenal Karlskronatjej i en stenhård upploppstrid - en fantastik prestation av alla fyra!

Trodde ni att Smilla och Amanda var färdiga för firande? Nej då, ett par high five och på med tävlingsdressen igen för varsin sträcka i damstafetten, sedan hem och sova för varsin gryningssträcka i herrstafetten….hur det gick? Ja inte syntes det några spår av trötthet inte!   

Övriga två ungdomslag med härlig mix av ungt och gammalt (allt är relativt) fullföljde i övre halvan av resultatlistan, trots ovanan med terrängtypen och de skånska grönområdena. Nästa år försvinner en halv busslast med sextonåringar upp i åldrarna och då är det dags för nya generationer att stiga fram!

Damstafetten blev ett riktig generationsväxling för våran del. Medan nyblivna mamman Helena hejade på plats och ett antal av våra övriga seniortjejer hade studier eller skador att tänka på, vällde sextonårstjejerna in för att tillsammans med juniortruppen och Frida ge sig i kast med de tuffa banorna. I vårt förstalag sprang i tur och ordning Emilia, Amanda G, Frida, Amanda K och Moa, ett ålderstiget lag i jämförelse med andrauppställningen där ingen var över 18! Båda lagen fullföljde med den äran, där erfarenhetssamlandet var viktigare än topplaceringar denna gång.

I Herrstafetten ställde vi ett riktigt intressant lag på startlinjen, där ett helt gäng visat strålande form under våren och vi äntligen fått med våra bästa engelska och franska vänner även till 10-mila. Det blev en minst sagt förbluffande start där Jonathan Crickmore anslog tonen genom att vara med bland tätlagen vid kontroll efter kontroll, Emil tog vid och drog på ännu mer, nu hela tiden längst fram med taktpinnen jagad av klungor som såg hans lampa då och då. Snöpligt lång gaffel på sista berget gjorde att det inte blev tätväxling även om alla inklusive speakern trodde det.

Emil jagas närmast av SNO, klungan en bit bakom

Martin Hunhammar tog vid, killen som springer så lite, men som lltid håller igång och verkligen kan orientera. Nu stod han för sitt livs mest utmanande uppgift, att förvalta tätplaceringen och se till att vi hade en klunga att gå med i på legendariska långa natten. Och som han gjorde det - ständigt i tät, med fokus på sin egen orientering, till växel precis i hälarna på ledande SNO, med en drös av topplagen en-två minuter efter sig, varav ett flertal redo att ta tag i taktpinnen.

Nu fick vår unge, ödmjuke franske Raphael ett läge som nog ingen vågat drömma om. Ut i tät med kanonerna borrande bakom. Och allt började bra. Han hittade sin plats i ledet efter loket Fredrik Bakkman i IFK Göteborg. Men efter en tredjedel av banan hände något i direktsändning. En springande kameraman(!) tvingade Raphael att hoppa åt sidan där han på något sätt lyckade fastna med lampan så att den gick sönder. En sånt osannolikt slut på en helt magisk inledning av 10-milakavlen! Med reservlampa tog han sig bedrövad i mål långt efter tätklungorna.

Luften gick väl ur litegrann, men med stabila lopp av Erik, Axel, Kalle, Ruslan och Love samt en fullständigt formidabel av Gustav som krossade tätlagens tider på sista sträckan, slutade vi ändå på en mycket fin 16:e plats, det bästa resultatet på ett antal år.

Övriga lag gjorde också goda insatser och fick fina placeringar med reservation för en stämpel som möjligen inte tagit för den evigt unge åldermannen Allan i tredjelaget, som i övrigt gjorde en heroisk sistasträcka (håll dig till H21!) i en terräng som påminner om den där han tillbringade mycket av sin ungdomstid.

Ja det var en resa med många fantastiska intryck det! Ni som inte var med missade verkligen något, den magiska stämningen då ungdomslagen gjorde upp om segern och under herrarnas inledande sträckor. Ta chansen nästa år istället då 75-årsjubilerande 10-mila kommer hem till Stockholms norra förorter.