Vlken härlig upplevelse vi fick vara med om, vi som följde Venla- och Jukolastafetterna via TV-sändningen. Att tjejernas förstalag slutade på 63e plats (bäst på många år) mitt i en generationsväxling, att alla fem Ravinenlagen fullföljde, och att alla våra juniorer bemästrade den för oss mycket ovana terrängen var glädjande, men det är svårt att komma ifrån att det var prestationen av herrarnas förstalag som är det som finns kvar på näthinnan då det hela ska summeras.

Det blev en femteplats, den bästa placeringen för Ravinen i de stora stafetterna sedan 1995 då Maria Sandström (numera Mogensen) spurtslog Heather Monroe från Halden och tog hem tredjeplatsen på Tiomila - för ett drygt kvartsekel sedan alltså! Många gånger under den tiden har vi ställt upp med bra lag, haft tätkänning och nosat på finrummet både på dam och herrsidan. Men det krävs så otroligt mycket för att nå ända upp. Det kan studsa åt alla håll och marginalerna är så små, så små.

Nu har vi ett lag som vuxit till sig och utvecklats stadigt under flera år. Man nosade på Jukolatäten redan för fyra år sedan, men nu var det dags på riktigt. Jag tror inte att många förstår hur hård konkurrensen är idag. Ravinen var fantastiskt bra för dryga fyrtio år sedan då man vann både Tiomila och Jukola, men då var inte koncentrrationen av topplöpare till ett fåtal elitklubbar i närheten av vad den är i dag. När jag själv sprang tiomilanatt bland tätlagen under tidigt nittiotal var vi fortfarande till största delen anonyma komplement som skulle föra stafetten vidare till en eller två avslutande stjärnor. Nu består topplagen av stjärnor rakt igenom, därför krävs det så oerhört mycket mer idag för att vara i den absoluta toppen. Laget bestående av Erik, Axel, Ruslan, Emil, Niclas, Love och Gustav var hela tiden med i draget och det blev helt omöjligt att slita sig från TVn när tävlingen väl dragit igång.

Det var fantatiskt när båda bröderna Granqvist gick upp och ledde hela den gigantiska tävlingen under natten (Axels GPS-spår ovan) och när Gustav med sedvalig utnötning knäckte en efter en i den efterföljande klungan för att avsluta med en maxspurt i betvingandet av den siste igeln. Men frågan är om de två "Komplementlöparna", Niclas och Love är de som gjorde starkast intryck på mig. Niclas för att han samlade ihop sig efter en inledande bom på en av stafetthistoriens ruskigaste nattkontroller och på egen hand höll ihop resten av sitt lopp så bra och Love för att han slet, kämpade och lyckades med att gå med klungan med diverse landslagsmeriterade löpare för att skicka ut Gustav i ett perfekt jaktläge. Hela laget bidrag verkligen, det kändas långt in i hjärtat.

Nästa år går Jukola i Åboland, i en terräng som är betydligt mer lik den vi är van vid runt Stockholm. Vi har ett flertal unga löpare både på dam- och herrsidan som knackar på dörren till förstalaget och som har blivit ett år äldre då. Men det är en annan historia och det får vi återkomma till då det är dags.