Tvåa på Jukola! När man precis hade kommit tillbaka i vardagslunken efter tvåa på 10mila, slog dom till igen! Nästan läge att nypa sig i armen, men vi är faktiskt världens bästa stafettklubb på herrsidan i år. Platssiffronra 2+2 på 10-mila och Jukola är det ingen annan som matchar!

Det är svårt att sammanfatta i några korta ord vad det är som gjort att vi nått den fantastiska positionen just i år. En utveckling under många år som nu bär de allra härligaste frukter. Ryggraden är som alltid alla dessa högkvalitativa träningar med olika typer av teknikinslag. Det bommas helt enkelt imponerande lite! Sedan naturligtvis en ny generation av löpare som växt till sig. Erik och Axel har blivit etablerade stjärnor och nu kommer Edvin och Hannes och fyller de platser som lämnats. Att Quentin kommit till och fyllt rollen som den trygge startsträckslöparen har också varit otroligt viktigt då en mindre lyckad startsträcka är väldigt svår att reparera. Personligen tror jag det faktum att Emil fått vara hel och frisk, så han kummit ta de långa sträckorna på natten, har varit en nyckelfaktor. Det är så bra konkurrens på dessa sträckor att man måste ha en löpare som både pallar farten i längden och kan orientera själv. Sedan är det ofrånkomligt att utan Gustav hade inget av detta varit möjligt! Bara vetskapen hos alla att ha världens bästa stafettlöpare att skicka ut lyfter laget. På samma sätt blir det en belastning för konkurenterna då absolut ingen annan vill ha med Ravinen i draget till slutsträckan.

Men jukola är nu inte bara herrarnas förstalag. Det är en klubbresa och det är en plats där många får vara med för att uppleva världens största orienteringsstafett. I år hade vi tre dam- och fyra herrlag där totalt fyrtio löpare fullföljde sina sträckor. Bara känslan av att vi är så många och har kul tillsammans lyfter lagen. Alla är en del av den gemensamma känslan och bidrar med härliga ögonblick, främst för de som är där såklart, me också för oss som tittar. Tre sådana som fastnade för mig - Vendela gör välförkänt debut i förstalaget och springer i den enorma startklungan, Helena springer häpnadsväckande bra och skär som en kniv genom fältet på sista sträckan samt Albin som chockar och dyker upp som fyra vid första radiokontrollen från en otacksam startposition.

I övrigt är det mycket glädje som fyller upp mina känslor just nu.

Glädje över att klubbkänslan är så stark och att alla så gärna vill vara med. Medan andra klubbar inte får ihop bästa lag för att löpare vill satsa på mästerskap eller inte orkar göra alla resor, är upplevelsen att det inte ens är nära i Ravinen. Tvärtom hittar man resor från halva Norden för att kunna vara med gänget och uppleva stämningen.

Glädje över de unga killarna och tjejerna som tagit plats i lagen med sådan bravur. Edvin, Hannes och Amanda är redan etablerade och bakom dem kommer en hel lång rad som knackar på dörren och vill vara med i de stora sammanhangen. Damlaget hade inte en enda D21:a, det var Helena och tre juniorer som blev 29a.

Glädje över att vår världsstjärna Gustav som efter år av sistasträckslopp långt ned i fältet (tom undertecknad har skickat ut honom i brytpunkten mellan generationerna på 10mila för dryga tio år sedan) äntligen fått vara med i den riktiga hetluften. Hur måga sträcksegrar den karln har i de stora stafetterna har nog ingen koll på längre, men de allra flesta gångerna har det gjorts då tätlagen sedan länge duschat klart.

Glädje äver att alla ledare som kämpar, är vakna och sliter för att allt ska fungera, får vara med för att dela glädjen och spänningen. Ninas alla härliga Facebookinlägg med växlande löpare vittnar om något om den delaktigheten. Sedan att Allan och Martin återigen, precis som på 10-mila drar på sig tävlingsdressen för att fullfölja sistasträckorna efter att spänningen lagt sig, kan bara sammanfattas kort - imponerande!

Nu tar en del paus medan andra åker till VM. Alla är lika värda det. Sedan väntar nya tävlingar och nya igen. Det tar adrig slut och det är det som är det bästa när det känns lite tomt så här dagen efter.