Vi har ett fantastiskt bra gäng och var bland favoritlagen i tre av fyra klasser. Vi har två juniorlag som slutar fyra (H20) och sjua (D20), med bud på mycket mer. Vi har ett förstalag i H21 som är med i täten hela tiden och slutar femma. Men den här texten handlar inte om dem, det handlar om andralaget i H21 som gjorde det som gör idrotten så underbar, att saker fortfarande kan hända som man inte räknat med.

Quentin inleder stabilt, knappt tre minuter efter täten. Erik tar vid och står för ett riktigt kanonlopp där han jagar ikapp dryga minuten på Emil i förstalaget, dom växlar som sexa och sjua. Tuna har gått loss och vinner klart, men övriga lag är inom räckhåll. Gustav och Ruslan går ut samtidigt på sista, några minuter efter de övriga medaljerna. Att Gustav ska ta upp den jakten vet alla, att Ruslan ska hänga med känns inte så troligt, det har inte sett ut så på sistone. Glädjande nog är dom ihop, har plockat in och har häng på lagen framför vid första radion, medalj känns inom räckhåll för förstalaget iallafall. Men den här dagen är Gustav sliten, och någon gång ska väl denna fenomenala medaljmaskin få vara det. Han börjar få jobbigt att hänga med lagen som man jagat ikapp.

Då händer det! Någonstans där ute i skogen sker förvandlingen, från den timide Ruslan till urkraften från Ukraina. Från killen som sprang runt C-finalen på medeldistansen till världsstjärnan som mosar halva svenska A-landslaget. Andra delen av banan är fenomenal. Lagen framför äts in och det hela avslutas med en ruskig långspurt genom stugbyarna på slutet där gummibandet dras ut. Fighting facet på upploppet säger allt. Precis lika underbar är den där spontana bubblande glädjen hos Erik och Quentin som kommer rusande över upplopet strax efter röken lagt sig. Silver var det nog många som tippade till Ravinen, men förmodlgen var det inte andralaget som man avsåg.