Två saker stack ut när 25manna avgjordes i Flemingsberg idag. Ravienns förstalag blev femma, den bästa placeringen på över tjugo år, och de två andralagen (alltså andra- och tredjelaget), skiljdes åt först på upploppet efter en härlig kamp tävlingen igenom.

Många olika intryck under tävlingsdagen. Att man som 54-årig "rutinerad gubbe" kan bli väldigt nervös var kanske ett av de mer överraskande, men det ordnade sig till slut iallafall! 

I övrigt, glädjen att se Julia (och mamma Annas lättnad) när hon dök upp på upploppet hastigt inkastad i förstalaget. Att se Frida krossa på damsträckan och haka på topplagen så att hon själv började undra om hon verkligen tagit hela banan. Att höra skogsspeakern lyrisk beskriva Gustav plocka en södertörnssänka och ropa ut, han älskar det här. Att se pantertanterna Maria och Jenny fightas genom hela 24e sträckan och växla inom några sekunder. Och kanske allra mest, se och känna gemenskapen bland alla människor, i alla åldrar och på alla nivåer. Ibland kanske någon har känslan - jag är inte så viktig, jag gör varken från eller till. Joho, säger jag. Alla betyder något, alla är en del av helheten. Alla behövs!

Trots fantastiska framgångar för våra herrseniorer under året (som jag gläds så mycket åt) så skulle vi aldrig vara samma klubb om det bara var dom. Det är vad 25manna är!