Jukola är så annorlunda alla andra orienteringstävlingar att det måste upplevas på plats! Stämningen går nästan att ta på då säkert 10000 människor samlas framför storbildsskärmen som bildar en enorm utomhusteater. Ödessymfonin (väl?) spelas i högtalarna inför starterna, ackompanjerat av speakerns myndiga stämma på finskbruten engelska - one minute to start, do not open the maps, the start will be filmed by a videocamera, any false start will lead to disqualification ... thirty seconds ... fiftheen, ty-y-yst och sen ett våldsamt dån från en skottsalva. En enorm kaskad av 1700 löpare som ger sig ut i ett inferno av damm, medan musiken dånar och åskådarna jublar. De första lagen är redan långt ute i skogen när de sista lunkande/gående hjältarna som knappt sprungit orientering förut försvinner för att i många fall ge sig ut på sitt livs äventyr.

Så rullar det på. Medan tätlagen krigar på och vi följer våra lag intensivt med appar, bildskärmar och kanske till och med IRL, rullar en aldrig sinande ström av finska motionslag fram över upploppet. Långt efter det av vi packat ihop och begett oss till tälten fortsätter den. Många har inte ens orienteringskläder, det är en osannolik massa av gubbar, tanter, tjejer och killar, alla med sitt eget mål och sitt eget sätt att lösa problemen med karta och kompass. Vid kontrollerna bildas grupper där man diskuterar hur nästa kontroll ska tas och överallt hörs röster på finska, rabblades kodsiffror.  

I år är den stora snackisen värmen. När damstafetten pågår under lördagseftermiddagen känns det som att temperaturen är upp emot 30 grader. Storleken på tävlingsarenan gör att det är svårt att söka skugga och i vindskydden far kvicksilvret snabbt upp ännu mycket högre då solen steker från en klarblå himmel. Arrangörerna har satt upp vattenställen, även inne i växlingsfållan, och där blir det snabbt fullt. Trängseln är påtaglig när tätlagens alla ledare försöker hålla sina löpare kalla och i vätskebalans. Tvättsvampar och skuggande paraplyer används som komplement till vattenflaskorna.   

Generellt känns det som att tjejerna klarar värmen bra, men då killarnas nattsträckor kommer igång ser vi otaliga löpare som tagit slut under loppet. Banorna är längre, men kanske luras man också av att det inte är lika varmt under natten. Luften är fortfarande oerhört torr och dammig, dessutom har många säkert tillbringat mycket tid i solen under damtävlingen och kanske dagarna innan. För publiken är däremot natten fantastik detta år. Det är många som stannar kvar för att följa skådespelet på storbildsskärmarna och längs upploppet. Största jublet kommer då den första lampan blinkar till i skogen ovanför sluttningen ned mot sista kontrollen. En ensam lampa som snart följs av fler och sedan är lavinen snart igång.  

Hur gick det då för våra lag? Jo, tjejernas förstalag som bestod av enbart juniorer fick slutplaceringen 59, vilket precis toppade målet att bli topp 60! Framförallt är det roligt att följa utvecklingen för dessa tjejer som nu kan lämnas över till senioråldern med alla redskap på plats. Ytterligare två Ravinenlag kämpade sig också runt i värmen.

Killarnas förstalag slutade tolva precis som på 10mila, och precis som på 10mila fanns också en viss besvikelse, men vi har också fått väldigt höga krav efter fjolårets enorma framgångar. Desto roligare då att verkligen få lyfta på hatten för det unga andralaget som gjorde en rakt igenom helgjuten insats och slutade på 62a plats. Ytterligare två lag kämpade sig runt de långa, tuffa banorna.

På vägen hem från Jukola åker en enorm mängd företrädesvis svenska och norska orienterare båten till Stockholm. Resan i sig är del av Jukolatraditionen och visst känner man sig lite extra stolt som förälder när vi "gamlingar" samlas i någon bar för att prata svunna tider (och annat!) medan våra söner och döttrar skapar nya kontakter i någon annan del av båten. Vissheten om att alla är i trygga händer och att gemenskapen är så stark gör att vi kan slappna av och bara njuta av äventyret.