För att ta det från början. Några jobbmöten överstökade, kaffet på bordet och dörren stängd. Äntligen dags för dagens höjdpunkt, uppspelning av GPS-spåren från JVM med masstart (ni har väl provat det, riktigt godis för oss kartnördar!).

Hannes inledning är bra, lite försiktig kanske, en bit efter Noel (Braun) de första kontrollerna. Sedan viker Noel lite snett, de andra trixar men Hannes spår bara fortsätter, pluppen står aldrig still, gör inga krokar, utan fortsätter bara spikrakt in i kontroll efter kontroll. Dom andra springer lika fort, men det blir en liten sväng här en inbromsning där och marginalen växer hela tiden. Mot slutet är det nästan utklassning på en så förhållandevis kort bana. Marginalen på en knapp minut känns som en halv evighet. I damklassen är det sex löpare inom 32 sekunder.

Det ser så lätt ut här från datorn, precis som om man suttit och ritat i den ideala vägen med en penna. Jag vet ju precis hur man gör, men i verkligheten är det en nästan omöjligt, det är som en konstart. Tänk hur många gånger man själv försökt. Hur bra det än går så finns det fortfarande omotiverade svängar, knixar på linjen, små stopp, en kurva i onödan.

Jag reser mig från stolen och inser att jag varit helt trollbunden. Jag är alldeles svettig och håller på att missa samlingen för utsättning av kontroller till trekvällars. Jag ser framför mig hur Maria och Allan står lite chockade där nere i Rumänien, med sin son högst upp på prispallen. 

Tänk så många gånger vi hängt. När Hannes var liten då man kunde skoja och busa, när han blev större och precis som de flesta andra försvann in i sin tonårskokong, hur han kom ut med mörkare röst, en vuxen människas kropp och kanske något alldeles extra i form av den där tävlingsdjävulen, den tickande bomben som är klar att explodera när det står som mest på spel. I dag lyfter vi på hatten för dig Hannes. Så otroligt kul att få följa dig, så imponerande att prestera på topp när det gäller som mest!

Kjelle