Nu står jag på ett lerigt gärde i gryningen, beredd att ge mig ut och cykla runt på de leriga stigarna för att möta upp täten vid diverse olika kontroller. Jag känner mig som sparven i tranedansen. Mina kollegor är experten och radioprataren Perra som känner igen norska juniorer vars namn jag aldrig hört, Allan den gamla världsmästaren, lugn som en filbunke och rutinerad som få samt Magnus, elitcyklisten med en utrustning värd mer än en genomsnittlig bil redo för färd genom skogen.

Det hela börjar i alla fall lugnt med passage en kort bit bort på elljusspåret för sträcka ett och två. Häftigt att se artonåriga Freja Hjerne i TMOK oblygt ta plats i tätklungan på förstasträckan och coolt att känna adrenalinet av Emil Svensk när han dyker upp ensam i täten på sträcka två. Men sen börjar strapatserna….

När rapporteringen är klar slänger vi oss på cyklarna för att se löparna på sträcka två en gång till. Upp och ned på stigar som blir lerigare och lerigare. Till slut drar vi rakt ned i något som kan liknas vid en stor sjö vid botten av en brant backe. Nu börjar det bli tidsnöd och vi småspringer med cyklarna uppför en stenig backe för att springandes in mot kontrollen precis hinna se Emil en gång till innan vi kan lugna pulsen och prata in resten av tätlagen.

Sträcka två är därmed avklarad och nu kommer den riktiga utmaningen, parallellsträckorna, med fyra löpare i varje lag. Vi förflyttar oss en kort bit till en sten i sluttningen där Perra delar ut papper som ser ut som bingobrickor där vi ska fånga upp toppklubbarna genom att sätta kryss för varje passerande löpare. När det blir fyra kryss ska vi ropa klubbnamnet. Jag får ”äran” att ha numren 1–10 vilket visar sig vara i princip alla topplag. Det börjar bra, och jag plockar in Staffan Eriksson i Stora Tuna som kommer ensam först, sätter sedan ett par Göteborgslöpare som man lätt tar på den blåvita dräkten, men sen kommer getingboet. Inom två minuter bara rasar det in folk från alla håll. När det lagt sig tittar jag på min bingobricka där det sitter kryss lite överallt, inuti och utanför tänkta rutor. Perra tittar lite missnöjd på mig. Men Kåre har jag bara tre av, det är jag nästan säker på säger jag. Precis då dyker en ung Kåretjej upp, tvekar, tittar på kontrollen och vänder tillbaka samma väg hon kom. Det tar sex minuter innan hon kommer igen. Där försvann Kåre, hoppas de tar hand om henne i bussen hem, tänker jag innan vi drar vidare.  

Vi återvänder till cyklarna, tar oss igenom den leriga sjön och följer upp korta sträcka fyra på ett annat ställe. Återigen väller löparna fram men nu började man få in snitsen. Några tar man på dräkterna, Tunas gula, Göteborgs blåvita och Tamperens röda. Med andra får man vara mer noggrann och fånga in numret. Kalevan Rasti och Linné blir väldigt lika när dräkterna blötts ned.

För att följa sträcka fem tar vi oss tillbaka till samma sluttning där vi suttit på sträcka tre. Men nu till en annan sten, 60–70 m bort. Viss oro för felstämpling har funnits, så Martin har förstärkt med extra stora kodsiffror på pappersark vid kontrollen.

Nu är jag helt fokuserad på topplagen och kan plocka in det mesta. En Linnélöpare kommer snett och dyker upp bakom ryggen på oss, men det hinner vi fånga upp. När tätlagen har passerat finns det dock bara tre kryss för Stora Tuna på mitt papper. Skit, vi måste ha missat en av dem säger Perra besviket, men den här gången är jag nästan helt säker. Det har bara varit tre gula tröjor här!

Jag tror det slår oss samtidigt, att han har stämplat vid den andra stenen. Och mycket riktigt, tjugo minuter senare kommer bekräftelsen från arenan att Tuna stämplat fel. Det känns riktigt tråkigt!

Under tiden tar vi oss till vår utsedda kontroll på damsträckan, sträcka sex. Stigen vi cyklar är nu om möjligt ännu lerigare, stenigare och mer kuperad. Halvvägs går Perras ryggsäck med radioutrustningen sönder och vi får stanna för att fixa den. Nu börjar det bli brådis och vi trampar i maxfart med Allan vid kartan längs stigarna fram tills vi slänger cyklarna för att rusa in i skogen de sista hundra metrarna. Men då saknas Perra! Vi har hängt av honom, där han sliter med sin tunga radioutrustning på ryggen. Jag vänder tillbaka ropandes, men får inget svar. Med viss panik vänder jag åter för att med övriga två försöka plocka in lagen manuellt och låta Perra rapportera i efterhand när vi väl hittat honom. Då surrar det till i min ficka och jag får upp telefonen. -Var är ni, väser Perra. -100 m från kontrollen, där vi skulle lämna cyklarna svarar jag, var är du? -Vid kontrollen, skynda er hit, väser Perra. Vi rusar dit och hittar honom ihopkrupen bakom en sten med cykeln slängd några meter in i skogen. Hur kom du hit undrar vi unisont när röken lagt sig. Jag såg Sanna Fast och Elin Svantesson (Göteborgs två första löpare) och följde efter dem genom skogen!

När jag vaknar mitt i natten om tio år kommer jag fortfarande att grubbla över hur han tog sig fram genom skogen med cykeln och ryggsäcken utan att passera oss som tog den bästa vägen som vi kommit överens om, och vara vid kontrollen före oss.

Under sträcka sju händer inte så mycket mer än att vi får lämna cyklarna för att vada över ett till brädden fyllt kärr, men vi är rätt blöta överallt så det spelar inte så stor roll. Vi noterar att Kåre börjar få häng igen, och jag tänker att om det nu kommer en stor bom på någon sträcka så är det ju bäst att ta den på sträcka tre då den bästa löparen går ut sist på fyra parallella sträckor i rad efter det.

Tillbaka genom kärret och upp för en höjdkant till en sänka i söderläge som är precis så vacker som en svensk skog kan vara när den är som bäst. Solen strålar och det har blivit lunchtid, så vi sitter och äter lite innan det är dags för arbete. Nu är det sträcka 23 och ensamlöpare igen. Här kan man välja att ha ungt eller gammalt och de flesta har satsat ungt. Göteborg och Linné har fått stor lucka och allt tyder på att det står mellan dessa två. Strax passerar den blåvita tröjan precis på tid medan det dröjer innan Linné kommer. Nu är det avgjort tänker vi. Göteborg har Simona och Max Peter kvar, det släpper dom aldrig. Men Perra har sändningen från speakern i sina lurar och han hör Gustav rapportera från nästa kontroll att den unga göteborgskillen försvinner åt helt fel håll, över ett kärr och upp i ett annat höjdparti. Linné passerar liksom hela den jagande klungan där bakom. Jag får en lite tung känsla i magen. Visst är det spännande när tätlagen missar och när det händer saker, men då en femtonåring tappar allt känns det bara trist.

Vi kan inte göra så mycket åt det utan rusar vidare mot sträcka 24. Vi möts av kontrollvakt Lars Forsberg som är överlycklig för att vi dyker upp. -Jag har inte haft någon att prata med sedan klockan sex i morse, och nu kommer ni, hälsar han glatt. Tyst, du får inte röja kontrollen, hugger Perra av, och bara minuten senare sveper Johanna Ridefelt förbi med en svart skugga i form av Gustav några meter bakom. Vi tar in några lag till innan vi skyndsamt drar oss vidare och lämnar den pratglade Lasse åt sitt ensamma öde.

Nu händer inte så mycket mer. De allra bästa på sträcka 24 och 25 är så bra att missarna kan räknas i sekunder och Linné kan defilera i mål. Den största behållningen blir i stället när vi bevittnar striden om andraplatsen från vår sista utpost, bara kilometern innan mål. Där kommer Eskil Kinneberg för Kåre med tre finska lag i släptåg. Först av dem ligger Mika Kirmula i Kalevan Rasti. För bara två veckor sedan snuvade Gustav honom på segern i världscupstafetten då han gjorde en krok på tredje sista kontrollen. Han tänker inte göra om det misstaget och har nu fullt fokus på Eskils rygg. Mycket riktigt hör vi några minuter senare hur han växlar tempo på upploppet och bärgar andraplatsen till laget från Joensuu.

Tävlingen är slut och jag är helt utpumpad, somnar faktiskt en stund i solen. En fantastiskt kul men krävande dag har det varit. Om fem år arrangerar vi 25manna igen, men då är det kanske dags för yngre förmågor att ta rollen som speakerstöd i  skogen.         

/Kjell